Rickleås Historia
Byns namn, som bl.a. har förekommit i formerna ”Riklaå” och Rykardha”, anses härstamma från namnet Rickard, vilket torde hänföra sig till någon av byns tidigaste nybyggare.
När den förste nybyggaren slog sig ner i trakten förlorar sig i dunkel, men i skrift omtalas Rickleå första gången år 1337. Då testamenterade en ångermanlänning vid namn Gudlev Bilder ”Till förmån för sin och sin hustrus avlidna själar”, till Uppsala domkyrka, halva laxfisket vid ån Norbygdho, dvs. Rickleån, jämte ett halvt torp vid samma å. Hur Gudlev blivit ägare av egendomar i den då för tiden avlägsna bygden i norr har man inte lyckats utröna.
Cirka 25 laxar levererades årligen mellan Rickleå och Uppsala Domkyrka. En för den tiden lång och ibland farlig resa. År 1497 kapades laxsändningen av Sten Stures folk.
Under Gustav Wasas reformation drogs laxfisket i Rickleå in till kronan. Men rickleåbönderna fick arrendera fisket mot en fast avgift, som motsvarade ungefär en tredjedel av fångsten. Med ledning av arrendeavgifterna har man kommit fram till att fångsterna i medeltal torde ha rört sig om 50-100kg lax/år.
År 1573 fick byn en s.k. instruktion från Johan III att man skulle bygga ett sågverk i kvarnforsen i Laxbacken. Detta sågverk var ett av de två första sågverken som uppfördes i Västerbotten. Tio år senare, 1583, sålde Johan III laxfiskerätten i Rickleån för 160 daler till byamännen i Rickleå, som dock fick fortsätta att erlägga avgifter och utlagor i samma utsträckning som tidigare.
Som lite kuriosa kan nämnas att under de tidevarv som det är frågan om var Rickleån en känd pärlfiskeälv.
Rickleå hade på Johan III:s tid hunnit bli en förhållandevis stor och betydande by. Den omfattade tex. år 1539 tio ”rökar” eller gårdar och var därmed störst i socknen. År 1750, när antalet gårdar i flera byar i trakten hade minskat till följd av de svåra påfrestningarna under de många krigsåren, hade Rickleå vuxit till femton gårdar.
Som ett par glimtar ur byns senare historia kan nämnas att det i Rickleå kring sekelskiftet fanns ett litet andelsmejeri och inte mindre än tre affärer samt en smärre hatt- och pälsvarufabrik. Under 1:a världskriget uppfördes i Kvarnforsen en kvarn som var i drift tills dess att den brann ner 1964. I samma fors byggdes år 1917 ett kraftverk som var i drift till 1948. Mellan åren 1921 och 1969 fanns det en skola i byn.
Vid slutet av 1970-talet är Rickleå, som saknar skola, affär eller annat företag med anställd personal, en genuin jordbruksby med 50-talet välskötta gårdar och ca 160 invånare.
I dag år 2006 finns det ca 8st aktiva bönder som brukar marken i och omkring Rickleå. Inga gårdar står tomma och invånarantalet är ungefär detsamma.
Gästgiveriet
Mitt i byn på en höjd står Rickleås största hus. Det är den gamla f.d. gästgivaregården i Rickleå. Den uppfördes i början av 1700-talet.
Under 1800-talet tjänade gästgivaregården även som tingshus och den sista dödsdomen i socknen ska ha avkunnats under dess tak.
När gästgiveriet upphörde år 1914 blev den vackra byggnaden bostad för brukarna av den till gästgivarehemmanet hörande jorden.
Fisket
Som tidigare nämnts så har laxfisket i Rickleån varit en av åns storheter. Men när man i början av 1900-talet byggde en sulfitfabrik i Robertsfors förstördes fisket i ån och även utanför mynningen. Ögonvittnen har berättat att, efter det första syrautsläppet från fabriken, var stränderna i Rickleå vita av död fisk, som på sina ställen låg i drivor. I samband med att fabriken byggdes fick byborna ersättning för ”förlust av fiske”. Ersättningen uppgick till totalsumman 8000:-. Det var så klart en struntsumma, men det är viktigt att veta att byamännen inte hade reella möjligheter att på den tiden förutse vilka följder utsläppen skulle få.
När fabriken lades ner 1948 började laxbeståndet omsider repa sig. Under början av -60-talet tycktes dock ån återigen vimla av lax, men efter några år försvann den igen som genom ett trollslag. Så småningom kom man fram till att bl.a. tillverkningen av industridiamanter i Robertsfors medförde utsläpp av tungmetaller som var ödesdigra för fiskbeståndet.
Sedan reningsanläggningar byggts vid industrierna i Robertsfors har man fått klara belägg för att ädelfisken på nytt ökar i både antal och storlek.
Det fiske som bedrivits sedan flera hundra år tillbaka och som gjort Rickleån vida känt som en av dom mest givande i Sverige är Nätting-fisket.
Nättingen, nejonögat, eller som vi säger i Rickleå ”netingen”, är en ca 30cm lång, blågrön, ålliknande och slemmig men benfri skinnfisk, försedd med sugmun. Fisk och fisk förresten… nejonögat tillhör en uråldrig djurart som kallas rundmunnar.
Nätting fiskas i Netingforsen på hösten och nätterna bör vara becksvarta, månen stå i nedan och lite regn och rusk skadar inte. Nättingen fångas i strutformiga ”stockar” som är ca 1 meter långa. Den bredare änden, som är utrustad med en tratt av plåt som har ett nättingstort hål i mitten, läggs nedströms. Men man kan inte lägga stockarna hur som helst. Man måste stena fast stocken i skrevor i forsen, s.k. rum, som alla har sina särskilda namn. Som t.ex. Strihälla, Netinghöle, Hällsnuttan, Skravle, Mittihälla, Bränthällsspricka, etc.
Nätting-fisket i forsen är samfällt och varje jordägare i Rickleå by har fiskerätt i proportion till skatt enligt ett ålderdomligt system baserat på de gamla beräkningsgrunderna ”skäl och kappland”.
Slutord
Jag som sitter med pennan… eller ja vid datorn… är själv inflyttad till denna vackra by. Mina rötter finns i en av grannbyarna men jag ångrar inte att jag och min fru köpte ett hus på Valbränna.
Under dom år vi bott här så har det hänt en del. Bredband, byn föryngras (vilket även vi bidragit till) m.m. När jag så i egenskap av webmaster för Rickleås hemsida skulle försöka mig på att skriva om Rickleås historia upptäckte jag snart att det redan fanns två mycket bra böcker att hämta inspiration från.
Den första boken heter ”I Rickleå” och är skriven av en samling personer från Rickleå. Dom gjorde genom en studiecirkel ett styvt jobb med att försöka tyda gamla skrifter och hemsöka dom äldre i byn för att leta fotografier och tidningsurklipp. Boken kom ut 1978. Dom som deltog i cirkeln var: Jan & Barbro Sköldin, Carl-Johan Granered, August Lundgren, Valborg Eriksson, Ruth Lundmark, Agnes Bäckström, Hilding Grönlund, Margit Jonsson och Bertil Lundberg.
All heder åt dessa eldsjälar!
Den andra boken jag tagit stycken från är ”Historien om en Å”. Skriven av Edgar Nilsson med foto av Jan Nilsson. Den boken är utgiven av CEWE-Förlaget 1981. Finns den att låna på biblioteket så kan jag rekommendera den för den historieintresserade. Den behandlar Rickleån och byarna den rinner genom från Bygdeträsket ner till Rickleå.
Det finns säkert en hel del som jag inte fått med, men jag är säker på att övriga bybor kommer in med kuriosa om vår by så att sidan kan uppdateras.
Johan Gradin
